First I was afraid, I was petrified...

Blev iväglurad till min morbror på middag, vilket i och för sig inte är särskilt svårt eftersom han lagar den godaste maten. Men det första jag såg när jag kom dit var karaokemaskinen och den fruktansvärt läskiga mikrofonen. Damn it, tänkte jag och började paniksvettas. Ingen i hela världen sjunger så dåligt som jag. Jag är inte tondöv, vilket gör det ännu värre. Jag lassade på fruktansvärt mycket mat på min tallrik så att jag skulle kunna skylla på att jag fortfarande äter. Helt i onödan visade det sig (ja, inte helt i onödan förstås, maten var som vanligt helt fantastisk) för majoriteten av gästerna var filippiner och ja, de dras till en karaokemaskin likt bananflugor till en kvarlämnad gammal soppåse under rötmånaden. De bokstavligen slogs om mikrofonen och de som inte fick den försökte överrösta den stackare som lyckades få micken. Det var riktigt underhållande att se. Öronen blödde till slut, men det var det värt.

........................................ grym tavla ...........................................

............................................... vaser ............................................