Pulkning och fängelsevistelser

Vi var sex stycken tappra ungdomar* bland kids och föräldrar. Hittade en riktigt läskig backe med flera synliga och osynliga gupp uppe i skogen som dessutom fortsatte förbi en gångväg och sedan ner i backen där alla andra åkte. Fröken S var den modigaste av oss - eller minst rädd för döden - vilket hon visade genom att bara kasta sig ner och dessutom flyga som en tok över alla gupp. Vi andra tog det lugnare och fegbromsade innan de värsta guppen. Inte för att det hjälpte mig. Med hjärtat i halsgropen flög jag rakt in i en barnfamiljs parkerade pulkor. "Oj, här låg det visst lite pulkor!" sa jag fånigt med snö i ansiktet medan de bara stirrade idiotförklarande på mig. Värre gick det dock för herr S som åkte in i ett träd. Som tur var drabbades ingen av oss - förutom pulkorna** som knappt överlevde dagen - av några större blessyrer. Lite blåmärken och bulor får man väl räkna med. Däremot anser jag att de borde installera liftar, rulltrappor eller åtminstone anställa extraföräldrar som drar upp ens pulka med en själv sittandes i. Det vore väl alldeles fantastiskt. Lat? Jag? Ähh...

O kände sig krasslig redan igår, vilket jag tvingade honom att glömma bort under pulkaåkningen (varför kan man inte säga pulkning?). Men väl hemma efter en lååååång, varm dusch var jag tvungen att inse att även jag kände mig krasslig. Ont i huvudet och illamående. Aldrig en bra kombination. Lyckades iallafall titta på några avsnitt av Prison Break. Varför fastnar jag alltid för alla serier?

* Visserligen är föräldrarna nästan i vår ålder, men vi hade iallafall inga snoriga ungar att dra upp och ner för backen. Och dessutom är vi ju faktiskt fortfarande skolungdomar. Tekniskt sett.

** Pulkorna klarade tydligen så lite som de kostade. Efter andra åket hade min pulka en stor spricka. Man blev faktiskt lite avundsjuk på alla småknoddars lyxvarianter med vadderade säten och styranordningar.