... och hela världen blev rosa

På lördagkvällen (när jag spontanåkt ut till idyllen igen efter bröllopet) kom Ivon och hämtade mig från busstationen. Väl i stugan satt femton personer och såg väldigt hängiga ut. De hälsade knappt och jag fick lite svårt att andas. Jag tänkte "Shit, det har hänt nåt, folk är ledsna och jag stör".Cha chas mamma stirrade rakt ner i bordet och vägrade hälsa, något som var ytterst störande eftersom vi faktiskt var i hennes hus. Cha chas pappa deklarerade att det var tråkigt och att han ville gå och lägga sig.  Jag satte mig i soffan och försökte smälta in i möblemanget, men stämningen var jättekonstig och det kändes som att folk tyckte att jag var i vägen. Cookie tittade trött på mig och sa "Vi tänkte nog gå och lägga oss nu..". "Jaha.. här har jag åkt buss i två timmar för att hamna i en grupp av trötta och deppiga människor", tänkte jag.

Men så...... I nästa sekund (kanske mer en minut) sattes musiken på och alla hoppade upp ur stolarna och soffan och skrek och tjoade. Någon ropade "Trodde du att vi skulle gå och lägga oss när du kom ut igen?!" och så visade det sig att de hade blivit jätteglada över att jag spontanåkte ut i två timmar till idyllen. De hade till och med gjort en koreograferad (mer eller mindre) dans till min ära och jag fick sitta och klappa händerna medan de uppträdde. Den lättnaden som jag kände är svår att beskriva och övergick sedan nästan i glädjetårar. Vilka fantastiska människor! Som jag skrev tidigare; Med världens bästa vänner kan allt hända! Bästa bästa bästa!

Sedan fortsatte så klart dansandet - limbo, culodans, salsa osv osv - till tidiga morgonen och man kan väl säga att jag somnade med ett leende.