Förresten... O bekände att han var ett otroget as med flera erövringar på sitt icke-samvete. Han skrattade mig rått rakt i ansiktet när han berättade det. Jag blev alldeles förtvivlad och försökte slå honom, men han lyckade komma undan hela tiden. Skrattade bara mer och mer åt mina förtvivlade försök att ta ut min ångest på hans ansikte.
Vaknade därefter av att jag gav O fina vänsterkrokar över bröstet. Som tur är märkte han ingenting (ja, endast en atombomb kan väcka honom...!). Har iallafall inte klagat över bröstsmärtor. Än.
Så här i efterhand, när förvirringen har släppt, är jag mest nöjd med att jag hade raka handleder. mohaha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar