Varning för självömkan!

Så var det dags att jobba igen... damn it vad jag verkligen inte vill. Vet att jag klagar och klagar och klagar om mitt jobb, men nånstans måste jag få ventilera mig. Sen är det bara att bita ihop och le mot jobbiga kunder. De flesta är väl inte ens jobbiga. Men de som är jobbiga suger musten ur mig på en gång. Antingen vill jag slå dem på käften eller så vill jag bara börja gråta så att snoret rinner.

Så... O har ännu en gång nämnt att det är onödigt att ha hemtelefon, medan jag fortfarande så ivrigt försvarar den lilla luren. Det kan vara bra att ha. Kompisarna blir så irriterade när de måste ringa på mobilen hela tiden. Men fuck it. När det ringer på hemtelefonen är det uteslutande till O. Det var förmodligen mer än ett halvår sen det faktiskt var till mig. Faktum är att jag bittert nog endast har ett enda skäl till varför jag vill ha fåntratten kvar. Jag gillar telefonnumret. Sorgligt, eller hur.

Solsken i regnet: O och mina klasskompisar. Vi har roligt tillsammans. Trots att de är ena dryga jävlar allihop (jag med förstås). Och trots att vi ibland vill döda varandra. Men hindras för att vi alla sitter med varsin laptop i knät. Våra prrrreeeeecioooouuuus.