112

På väg hem från jobbet såg jag plötsligt hur det kom kraftig rök ur en container som lite opassligt står på en gräsmatta intill ett hus. Som en ignorant medborgare gick jag vidare och sen hem. O sa att jag borde ringa numret som står på containern, eftersom det faktiskt inte är särskilt bra när det brinner (!?). Så jag sprang ut och uppför backen och försökte ringa. En röst förklarade då att de hade ett nytt nummer, men utan att koppla mig. Så jag sprang hem igen för att skriva ner det nya numret. Men precis när jag skulle ringa insåg jag att jag borde ringa brandkåren istället.

Men 112? Det kändes så allvarligt. Så jag hittade numret till nån brandmästare. Ringde dit och en gubbe sade förebrående: Ring 112! vilket jag såklart gjorde. Jag pratade med en trevlig ung man som precis som på tv sa: En bil är på väg. Gå ut och möt dem!

Återigen tog jag mig uppför backen och ställde mig vid containern. Efter några få minuter hörde jag sirenerna och jag började gå ner för backen för att möta dem. Men så körde de bara förbi för att istället köra in på min gata. Herregud, tänkte jag, jag var säkert otydlig, så nu tror de att det brinner hos mig! Efter ytterligare en stund kom de körandes tillbaka och jag vinkade frenetiskt. Fyra brandmän hasade sig ut från bilen och jag började ursäkta min vägbeskrivningen. De bara log, viftade bort det och en av dem sa med myndig röst att man alltid ska ringa larmcentralen vid såna här tillfällen. Jag kilade hem och kände mig som världens hjältinna. Svettig och stinkandes som en majbrasa.